Bin och biskötsel

Svar å Landsmålsarkivets Uppsala frågelista

Korsberga 1928 J Möller
 

Vilda bi och vildhonung: Vildbi, fövildade bi, skogsbi. Med sådana menades bin förekommande i vilt tillstånd, vilka tagit sin bostad i stubbar, trädstammar, skorstenar och rökgångar jämte tak i ödehus, kyrktorn och klockstaplar m.fl. rent otänkbara ställen. Om skogsbi sades att de vore små och rödaktiga.

Biodlarna, om de bedrevo sysslan i större omfattning och med framgång, fingo alltid benmäningen bikung. Om en gammal sådan i Stallerhult är berättat, att han sågade av ett i skogen funnet biträd och förde hem det samma och uppställde stocken, fyra alnar lång, samt bina trivdes även där, och att han från detta samhälle uppdrog en god bistam. Om en bikung, Brita-Måns i Hållsdammen, Fågelås berättas att han skattade en bisvärm i ett ihåligt träd, genom att med en klubba slå på stammen i flera timmar och därmed oroade bina, så att de slutligen flög ut, och Måns till sist fick dem i kupa. Detta var emellertid strax efter sedan svärmen tagit tillflykten till det ihåliga trädet. Tillträde till de ihåliga träden vann bina vanligast genom spätthål=hål huggna av hackspätten. Skattning av vildhonung har varit mycket förekommande.

Johannes på Hedsmossen, Korsberga var en bikung, och hans 55-åriga dotter berättar att denne i yngre år gjorde små miniatyrkupor av halm. Dessa satte han över humlebon, Mosshumlebo, sedan han förut bortrivit överbyggnaden och blottat humle-sutta. Humlorna fortsatte däri byggnaden och vid ett tillfälle hade Johannes ur ett enda humlebo skattat "ett helt halvstop humlehonung".

Hålla tama bi: Ha bi, sköta bi.

Bihus: Bipaviljong med skåp och botteninrättningar började förekomma på 1860-talet. Om direkt tillverkade urholkade bistockar är ingenting bekant, men avsågade eller avhuggna ihåliga trädstammar hava används, stående på särskild botten med flyghål nertill och täckt överst. Andra namn: bikupa, bistock, ena bi.

Bikupor av halm: halmkupa tillverkades i spiral och påbörjades av bikupmakaren vid hålet, topphål, å kupans övre del. För att den skulle bliva jämn pressades halmen genom kuphornet, ett avsågat snidat hornstycke tre tum långt. Halmen drogs och tillsattes genom detta och kransarna sammanbands, i äldre tider med granrötter eller ris men på senare tid med rotting.

Botten: bibotten. Utskjutande delen: Flustret, skägget. Ingången: Flughål, infartshål. Träpluggen i topphålet, Topphål: Extra kransar kunde göras för kraftiga samhällen och läggas under kupan, mellan denna och botten. Detta var att bygga under eller kransa kupa. Toppen kunde även tagas ut och en annan kupa sättas över, det var att bygga på. Sätta förkupa eller framkupa tillgick så, att en tom kupa med tvenne flusterhål sattes framför. En sådan kunde bli fullbyggd och även duga till vinterbi och då trummades bina från den första kupan till den senare. Ramkupor och honungsslunga började användas på 1880-talet.Till fäste för kakverket användes tumsbreda stickor vilka sattes i tvenne kors, ett närmare toppen och ett längre ner, korsa. Dessa skulle sättas så korsen korsade varandra, Men på samma gång, ej så att någon sticka kom över flyghålet, Ty då byggde bina kakorna i sådan ställning, att de ej kunde svärma.

Kupornas uppställning: På bibänken sammanborrad av stången med steg, även bipåle nedslagen i marken med ett kors överst. På denna skulle kupan säkrare vara skyddad från råttor under vintern.

Biets funktioner inom samhället: Visen ansågs som moder och regerande drottning. Drönarna hade sin uppgift för yngelläggningen och denna upphörde började dessa äta glupskt,och då bet arbetsbina ihjäl dem. Visens uppgift vid svärmning ansågs vara att leda bina. Då denne lämnat kupan följde svärmen henne vart hon styrde kosan. Samhälle som saknade vise, visefall. Kännetecken: Bina voro molstulna och hade ett tjutande läte liksom hade de klagat, vilket fortgick i 24 timmar. Därefter gjorde de sig en ny vise, men denne kunde ej lägga några arbetsbin, utan lade puckelyngel, som endast blev drönare.

Delar av biet voro: Honungsgadden, varmed honungen uppsögs, blåsa eller honungsblåsa, vari den samlades, Stickgadden eller ettergadden, varmed biet stacks. Giftet kallades etter eller bietter. Benen varpå frömjölet samlades: vaxlägg. Bästa sättet att undgå bistick var att aldrig vara rädd för bina. Blev man bara stucken några gånger så svullnade det aldrig efter. Mot gikt sades bistick vara bra.

Behandling: Krama ut giftet, Hålla på kall jord, varmt vatten, brännvin, Lökblad.

Binas bygge: Bibygge, Biskott. Cellerna: Borra, yngelborra, Viseborra, visebo, honongsborra.(detta senare ord har även begagnats som smeknamn. "Mi lella honungsborra".) Äldre mörka skott som saknade honung:Brännskott.

Svärmningen: Svärmstia, Bisvärm, Förste- andre- tredje svärmning. En majsvärm skulle vara lika "endräktig som en ko." "En aprilasvärm var ej något att taka på".Före svärmningen sades bina ha svärmljud,svärmläte. Mana gjorde visen sällan före första svärmningen, men före de följande mana den ene visen: "ut , ut , ut" den andre kvar, kvar, kvar. Vid svärmning lockade man bina genom att slå och pingla på en klockskål, blåsa i en nyckel, även riva på ett rivjärn. Visade sig svärmen vilja flyga sin kos sprutade man vatten på den. Även hejdade man den med skjutning och trodde att bina skulle förväxla smällen med åskan, för vilken man menade att de hyste stor förskräckelse.

Kupan från vilken svärmen utgått mora, moderkupa. Jungfrusvärm var en sådan som kunde bli efter tidigare på året erhållen svärm. Då svärmen återgick till modersamhället sades:" han flög in på mora". Anledning: de tyckte nog om kupa, visen kunde blitt vingbruten.

Flygning för svärmning:Försvärmar, flöjtesvärmning. Anlednng i äldre tid: försökte att locka ut visen. I senare tid: titta efter bästa.

När bina samlade sig i klungor: Di klasade sig, biklase. "Kommo Vassbia ut stod svärmningen för dörra" var en regel .

Binas Intagning: ta in bina. Tillgick så, att när svärmen satt sig i klase, den tomma kupan ställdes intill och bina östes i med slev eller sked. Så snart visen var inkommen gingo bina självmant in. Efter intagning sattes kupan på bibänken och försågs med sikte, bisikte, ett vitt skynke, för att bina skulle känna igen sin ny kupa. Började de genast att "rensa kupan" var det ett tecken på att "de blev där" och sedan kunde man "kleta kupa" med lerbruk eller nötdynga.

Angående särskild kupa vari bina tillfälligtvis intogs, så berättas om förut nämnde Britas-Måns, att han hade en ihålig aspekubb, vari han alltid först tog in bina och sedan trummade dem in i en vanlig kupa. Denna kubb kallades trollkupa och alla var förvissade om, att hade bisvärmen endast varit i den, slog det inte fel utan att den ville sig.

Trummning tillgick sålunda att bikupan ställdes upp och med en tom kupa ovanpå. Med rök från linnelappar jämte knackningar drevos bina från den fyllda kupan till den tomma. De kunde även trummas i annan kupa om flustren ställdes mot varandra. Inom Korsberga var Petter i Rösand på 1860-talet den förste som kunde trumma bi. Genom en ganska stor skicklighet, att på detta tidiga stadium, handskas med bin, blev han av många ansedd som en trollkarl.

Till skydd för bistick, användes bihatt, med tygflor för ansiktet. Rökning under arbetet var även ett skydd. För att bina skulle gå in och trivas i kupan brukade denna liksom botten, invändigt bestrykas med mörtgräs, även asplöv. En sup brännvin brukade även kupan fuktas med invändigt.

Binas arbete: dragning, Vårens första skörd ,bygge hette det att bina tog när sälgen och aspen före lövsprickningen palma "palmedrgett".Andra drag,midsommardrag,klöverdrag, rågdrag, ljungdrag, Gott eller dåligt biår? Det var väderleken som avgjorde det. Ett gott biår kunde samhället lämna 8 kannor honung."och ett påbyggnadsbi" 10-12.

Arbete i blommor: Biet drar vax och honung. När biet kom med frömjöl: kom med vaxlägg, Gullalägg,. Om frömjölet såsom yngelföda hade flertalet biskötare i äldre tider ingen föreställning, utan denna var att biet endast drog honung och vax.

Övervintring: Vinterbi, vinterliggare Kallades det samhälle som var avsett att övervintra. För avgörande om samhället kunde vintra över, lyfte man på kuporna, kände på tyngden. Det kunde därvid heta: "Tung som en skäppa råg", "lätt som en skata".

Binas vintervila: De låg i dvala. För vintern lades granris på flustret framför flyghålet och om vårsolen blev stark medan det var snö på marken var det att skugga bina. Man ställde upp enbuskar eller grangrenar framför kuporna för att bina ej för tidigt skulle kvickna till. Flögo de över snön blevo de snöbilnda och föll ner och dog. Matningen av svaga bin skedde med honung eller pudersocker. Man kunde stryka honung på tunna brödskivor och sätta till bina. Då dessa åt upp honungen och bar ut brödet, som smulades sönder, trodd många att bina även åt upp detta.

Binas rensningsflykt: De flög ut och gjorde sig av med vintertappen.

Binas fiender: Tjuvbi, Varifrån dessa komma utröntes genom att lägga mjöl på flustret och sedan se efter hos andra biägares samhällen var det fanns mjöliga bi. Dödandet av sådana medels förgiftning kunde förekomma. Man flyttade och stängde inne sina egna bin och satte istället på platsen en tomkupa med honung förgiftad med makujsa" på dan var det färdigt med tjuvbina". De kunde även med papperstrattar, som flyghål lockas in i kupan, men sedan ej komma ut, varpå de genom rökning omintegjodes. Getingar kunde även när det var svåra getingår löga sig på bina. När talgoxen knackade ut bina från flustret och frossade på dem användes ofta talg och arsenik för dess dödande. Möss vara även farliga för bina när de låg i dvala. Hade det varit en mus i en tomkupa, Var det lögn att bina gick in där.(detta vid svärmning).För att få bort mus lukten doppades kupan i dyngesumpen(gödselvatten) och fick torka. Vaxmal, bilus, utsot eller sketa kunde även räknas som biets fiender.

Skattning: Egididagen den 1 september skulle bina slaktas, ty därmed var det slut på honungsdraget, hette det. Det sades även att bina därefter åto mera än de drog in om än vädret var aldrig så vackert. Nästan allmänt dödades bina, vilket hette slakta eller röka bina och tillgick sålunda: Svavel smältes över eldglöd i en stöpslev och däri doppades linnelappar som sedan stelnade. Dessa, svavellappaar fästes sedan på stickor, kluvna i ena ändan, och nedstuckos i bikupan, samt antändes, varpå kupan losstogs och sattes i gropen, förut grävd i jorden till lagom storlek. Dock innan kupan lossats lades en svavelklut på flustret och antändes, varpå röken blåstes in för binas första bedövning. Sedan kupan kommit över bihålan lossades tappen för att det skulle bli drag i kupan, varpå denna klappades med flat-näve för att bina skulle falla ner i gropen. Kakor fyllda med honung: honungsskott, kakor med larver yngel eller yngelsskott.

Olika slag av honung: Ljus: sommarhonung eller klöverhonung, mörk: ljunghonung. Sedan bins rökats var det att riva kupan. Skotten losstogs och de med honung fyllda, bröts i mindre bitar och lades på en linneduk, som hängdes i taket över ett kärl vari honungen fick rinna. Detta blev självrunnen honung. Uppvärmning och kramning förekom även, men denna honung blev sämre, Efter avrinning eller kramning slogs kallt vatten på resterna, vaxet, och detta skulle stå ett dygn, var efter det silades och kokades upp och honungsvatten uppkom.

Vaxet kokades i vatten silades genom en duk. Resterna som uppkom vaxgrums. Vaxet användes som tillsats till talg vid ljusstöpning, varav ljusen blev fasta och dryga. Det hette. "Vaxet är så bra att ha till att dryga ut talgen med." Ljus av enbart vax: Vaxstapel. Plåster för allehanda skador bereddes av vax, fårtalg och grankåda, som sammansmältes. Bolstervar beströks invändigt med vax för att fjädern ej skulle krypa ut. Skräddare och skomakarevax var någonting oumbärligt. Skosmörja gjordes av vax och talg.

Honungens användning: Den åts vanligast struken på bröd och kallades som sådan honungssmörgås. Användes till sötning"till att söta krösamos med", Även kaffe, vid bakning till honungslimpor m.m. Honungsvatten enbart eller utspätt användes vid bakning till knågvatten. I detta brukades bröd doppa och ätas. Vid brygd användes även honung. En ganska smaklig och kraftig dryck bereddes av vatten som kokat tillsammans med ingefära och honung. Vid sjukdomar, synnerligas hosta och förkylning var honung, fläderte och brännvin en allmän medicin. Svullnader beströks med honung. Det hette: Honungen höll det mjukt drog ur svullnaden.

Honungen förvarades i lerkrukor. Sälserburkar och glasburkar. Den självrunne honungen kunde förvaras i fler år. Orsak till den försockrades, grysa sig, troddes vara att bina matats med socker.

Tur med bin , bitur. Hittade bisvärmar, hittebi troddes i allmänhet vara god tur med. Likaledes med bin som bortlämnades till hälftenbruk halvnadsbi. Men beträffande tur eller otur med bin, så kunde senare tiders gamla biskötare få en ganska fullkomlig förklaring på densamma, Då det blev allmänt känt att det var gamla visen som drog ut vid första svärmningen. Vanligt var förut att första svärmen vilka alltid voro kraftfullast, togos till vinterbi och därmed blev det endast en tidsfråga när visen blev för gammal och månget kraftigt samhälle därigenom dukade under. Då hälftenbi lämnades bort brukade dessa svärmar vara andresvärmar, och med dessa unga visar föreföll det sedermera helt naturligt, att hälften bi skulle få tur, åtminstone de första åren.

Då biägaren dog, dog bina, gick bina ut, är ett gammalt och känt tal. Som bot häremot, var att lyfta ned bikuporna på marken och lägga en jordtorva på toppen när den döde bars från gården.
Renskrivet av Karl Bergstrand 1995