HÄGNADER.

M0C-013F_kopia.jpg (87324 byte) M0C-007F.jpg (97277 byte) Sold2j.jpg (134576 byte)

Teckningar av Assar Blomberg Ugglum 1928.

HEGN1 kopia.jpg (68668 byte) HEGN2 kopia.jpg (72162 byte) HEGN3 kopia.jpg (54874 byte)

 Johan Möller Korsberga 1928 svar. å Landsmålsarkivet, Uppsala. Frågelista 15


<<<<<
Benämning för inhägna: frea inne, jole å ena täppa, jala upp jarsgåla,sätta ûpp fre.

Tillfällig hägnad: rångla eller rängla, rarsla upp, skrökla upp fre.

Inhängnade områden:

Stängsel typen var här vanligast den solida trägärdsgården utom för t.ex. svedjeland i skogen, varest hängnaden mestadels rånglas upp glest med fång och även med svèebrôte, varvid störarna bands med björkevier; träesjarsgål (trädesgärdsgård) för betjäning av betet på trädet för sommaren gärdades glest och revs på hösten.

Benämning den inhägnade boplatsen: gårn, trägårn, tômta.

Grönsaksland: kôlgårn, kôlgårslanna, kruddelanna, kållant, tobakslant.

Inhängnad vid ladugården: gata, svingårn,hönsagårn.

För smådjur: kalvahaje, kalvatäppa, fårahaje, söahaje, lelle hajen.

Vägar: drev, fädreven, gåsadreven, valldreven, vattnedreven, gategårn.

Inhängnade områden på inägorna kunde vara hela gärden, innefreatta jale.

Mindre åkerstycken: täppor, löcker.

Smuk -a -er -era, var benämning på smalt utskjutande rämsor vid ägogränserna. Hade sådanna form av spetsig vinkel kallades dessa vret. Tvist om äganderätten till ett sådant mellan två bönder i Solberga som gick rätten som fick avgöra saken .Förut hette det Solbärs vre, sedan fick det heta Snåltäppa.

Namn efter sädesslag var vanliga såsom rûjlöcka, rûjjart, artelant, höralant, veteakern, kornlant, tolatäppa, havra akern, pûtätelant, rotalant, rovelant. Intaka, intaker voro avlägsna

åkerrämsor i hagar eller skogsmarken benämndes skogs eller hajalöcker. Håp år en gammal benämning på sådana.<<<<<

Benämning på svedjeland: fälla, rûfälle, svea, brûen.

Nyodlingar: hacke, odlinger. Boland är ej känt i annan mening än som benämning på trädgårdsland invid visthusboden, bolant, bröghuslannt, stûvelannt.

Ängar: slôttamark, hålvallsäng, môsaäng, maer, siker, rener,maabacka. Namn på ängar såsom nol- sör- öster- och västreänga voro vanliga även lellänga,storänga, slôttatäppa, sjöänga, nötänga, björkänga, tiendelsänga, landsvägsänga, nûbbänga, gubbänga, moänga, tôrpänga, stenhammarn, stenhajen. De två sista benämning på mycket stenig slåttermark.

Inhängande betesmarker: bèet, mulabèet, betesmarka, beteshajen, skogsbèet, sûmmerbet, höstbet,

För särskilda djur: Hästa- åksa- tjura- kohajen.<<<<<

Inhägnad för kornas mjölkning: mjôlkefålla, mlôlktäppa, kokätte.

Prång -a -er -era. Detta var en benämning på smala långsträckta ägor inklämda mellan grannarnas. Långtöjjen var en annan benämning.

Allmänna eller enskilda vattningsställen benämndes: vättne -et -na. vattninga. Inhängnaden: vättnestänget.

Oinhägnad mark: utmark, hopamarka, vilöta.

Namn på stängsel i almänhet: fre, hängn, stäng, stänge, jarsgål, rängle, staket, stenmur.

Stängseltyper: Gärdesgårdar.

Virket: jarslaverket, skieverket, fångven.<<<<<

Hopkördes vanligen i rogger i skogen eller hemma på gata, veabacken, där det klövs. Man hade god kännedom om var Al och björk var odygligt till störar. Man kunde ofta få höra om en vårdslöst gjord gärdsgård: dålir sûm han vôre jalatter mä björkestaver å alehank. Frodvuxen. Jervoksen tall eller gran kallades kvatt. Störar därav kvattstaver.

Virke till fång: gran, tall, asp, sälg. Hägnadsvirket gjordes iordning vanligen i april. Tjäern (kälen) täern måste först vara ur fångven innan den kunde klyvas och den skulle ligga lite och sejna.

Barka ränder på rundvirket: ränsa, barka å, skala upp.

M0C-005F.jpg (93340 byte) M0C-009F.jpg (84141 byte) Till baka<<<<<

Klyvningen: kluva fång, klûnsa fång, verkstäldes av tvänne personer med var sin yxa. Var jarsleståcken stor när den togs itu, slos itur, användes föruom yxa, klubba och kil eller bläjde av björk eller ek. Sedan vid klyvningen fick den som var styvast hogga före vara förkluvare och den andre feck hogga upp sprecka, klôvet; samt hugga av sletera. "Hôlla sprecka öppen" Det var inte ovanligt att fång höggs på försommaren i savinga då barken togs tillvara, torkades och kackades samt såldes till garverierna.

Uppläggningen av virket tillgick dels så att fång lades intill fång till en jarslehöj,

Störarnas förfärdigande: ränsa staver.Därvid skalades fyra ränder eller flera alt efter grovleken, varpå den vässtes storändan, spetsen kallades vässing, stavravässingen. Toppändan: spesken, stavratôppen.

Gärdslet det kluvna: jarsle ,fång, ski.

Det okluvna: rångla, slana, trininge, trinklamp.

Pôll var benämningen på ytterslanorna som höll fast halmen på taken. Pôllstänger. De undre kallades buräse, best.form burässt, buräsestänger.

Fång användes även som underlag på höloftet, räent och benämndes då för rännaskie.

Och dels i floer kôrsvis över varandra till en fångstapel.<<<<<

Hanktillverkningen: jära hank, lägga hank, svea hank, baka svarta kringler. Dervid höggs först hankakvesten, viera, vika kunde vara av ene eller gran, enekvest, granekvest, Vilket bars till den plats där sveinga skulle verkställas, vanligtvis på något ställe där det fanns torrt bränsle i skogen för sveell. Sedan denna var uppgjord tog svearn 10 till 15 vidjor i en jamn kippa, e svea och lade över elden och lörde, dellra dem tills barret var avbrändt och de fått en jämn svart färg. Därpå slogs de i marken så elden for av varpå storänna värmdes och svea sedan överlämnades till läggaren de som lae hanken. Vanligtvis försåg en sveare med lätthet två läggare med svedda vidjor.
M0C-012F kopia.jpg (91061 byte) M0C-010F.jpg (88453 byte) M0C-008F_kopia.jpg (100959 byte) Till baka

När hanken var gjord: vilket kunde vara hundratals räknades den och träddes samtidigt på björkvidjor 3 å 4 alnar långa, som förut svetts och vreets och i toppändarne försetts med en fastgjord hank. Detta blev sedan e hankabûla, ett hankakneppe, viket vanligtvis innehöll fyra tjog hank.

Hank gjorda av osvedda vidjor kallades spekehank. Hank användes vid såväl nygärdning som reparationer.

Inom Vartofta härad och andra orter flerstädes i Småland är det bekant att vidjorna sveddes vid gärdsgården och lades varm om störparen allt efter som gärdningen fortgick.

Gärdsgårdens uppförande.

Rivningen av den gamla gärdsgården: riva jarsgårn, riva nern. Mam började med att hogga hanken = avhugg de gamla hankarna. Därefter samla och vässa stavern, d.v.s. de gamla som kunde användas samt lägga ut de användbara fången vinkelrät mot längdriktningen.

Spåret efter gärdsgården: jarsgårdsstånt, jarsgårdsstot.

Gammalt odugligt gädsle: trôs,vilket ansågs bra till sûmmerbrôte = ved.

Stöta eller pötta hûl för störarne gjordes med jarstånga, järnspett, pöttespett på ömse sidor om pöttestånga = en rak slana som släpades efter hela gärdsgårdslänken.

Mått för lika längd mellan storparen ansåg den den vanea pöttaten ej behöva ty han hade måttet på ögat men mått på pöttestänga har dock brukats.

Sätta ner störarna: stavra upp, staka upp, stöta, pötta ner stavern.

Ett störpar: ett staverspar, stavrapar.

Skärningslislinan mellan stören och jordytan: jolbruna.<<<<<

Ett fullt jalelaj var tre personer. Sedan dessa gemesammt revet och stakat upp började gärdningen. En hade fotinga till fot eller fôrstehanken och lade på denna. Den andre fortsatte så han fick lägga på andrehanken eller metthanken.

Den tredje gjorde gärdsgården färdig och lade på nackahanken, varöver han sist lade nackafånget.

Där en gärdsgård började eller slutade antingen vid en grindöppning ett gap eller där två jarsgårdslänka tillhörande tvänne ägare möttes kallades annslest -a -er -era.

En vinkel där två gärdsgårdar sammanfogades kallades ett knäpp, jarsgårdsknäppet.

För gärdsgårdens styrka och bestånd användes stöestaver, stottestaver och sattes vid vart 3:je störpar omväxlande vid båda sidor. Stöestavern brukade sättas så långt från störn som stonbredna var, kunde beroende av kröken, svängen fastgöras antingen vid mällumhanken eller fothanken och i sistnämnda fallet bindas med alla tre hankarna.

Gärdsgården skulle för att vara laglir, lagjelter gärdas och sedan hollas två alnar hög och lika långt skulle avståndet vara mällan störparen. Därjemte skulle den vara täter och faster och fick inte "rongla nôr en rûska i-n".<<<<<

Gärdsgårdar vid rågångar: uterhängnader, uterjarsgål. linejarsgål, skerrnejarsgål. Dessa hängnader voro fördelade sålunda att de båda ägarna ej hade halva linan var i vardera ändan. Istället var rågången uppdelad i flera lika långa jarsgårelänka, vilka utmärktes av anelesta. Detta på grund av markens olika beskaffenhet, fördel och nackdel att hålla gärdsgård på.

Benämningar för förfall av gärdsgårdar: jarsgårn ä fallefalir. ä i brôt, legger för fäfot, ä stavrarôten, legger ikûll, står på stup, hänger på sne, "dä ä di dålie jarsgåla sûm lära kritura å gå på ofre", hette det.

Reparera gärdsgårdar: laja jarsgåla, se på stavrabina, pötta ûm, stöta över, lägga på.

En grundlig gärdsgårdsreparation tillgick sålunda: lutade gärdsgården eller låg omkullfallen, restes den och stöttor sattes emot. Detta var att resa och stötta jarsgårn. Därefter fördelades stavern med ett binnepar,pöttepar mellan vart 3:je störpar i gärdsgården. Binnepart bestod vanligen av en grövre och en klenare stör. Den grövre drastavern, stöttes så att den drog från den sida gärdsgården lutat, sedan den andra stören satts ned och hanken kommit på. Sedan den blivit stavrabûn, ûmpötter skulle den hankas var så behövdes, samt läggas på med nytt jarsle, binnefång, så den fick sin rätta höjd.<<<<<

Långgärdesgården: en långjalatter jarsgårl. Vid uppförandet av en sådan inom Korsberga och i övriga skogsbygden inom Vartofta härad var långsluttningen, långstruket, sådant att 12 till 15 par störar samtidigt berördes under arbetes gång. Vid ilägginga utå fånga var man noggran med att änne stöttes emot änne och ej lades över varandra. Detta för att gärdsgården skulle bli så tätter som möjligt, " så dä sûlle bli å cjoka på". En sådan är den mäst solida gärdsgårdstyp som finns och som med underhåll "stått gôtt i över 50 år.

Kortgärdesgården: tycks vara en typ som här i bygden användes kring trädgårdar och vid ställen som "lå i öksuna för fôlk" och skulle vara av förnämare slag.

Benämningar: stupjarsgål, trägårsjarsgål.<<<<<

Dess förekomst är gammal men har ingalunda betingats av brist på långt virke.

Stenfot, stenfotajarsgål har varit mycket förekommande. Stenfoten lades i rågången till 6 kvarter eller 2 alnars bredd, en aln hög eller mindre. Störarna nedsattes i mitten och gärdningen följde. Lades endast sten efter sten utefter längden kallades det entänninastenfot.

Stånggärdsgården: rångle eller rängle, ränglas upp mällan störpar med mällarum till fångens längd. Tre eller fem fång kunde användas beroende på om rånglet skulle tjena som ko eller fårafre.

Bändgärdsgården och flätgärdsgården här obekanta.

Stolpgärdsgården användes gansk allmänt till hängnad av valldrevar. Benämningen var rångle, vallrångle.

Slanorna därtill, rångleslanera voro mycket långa och uppbars av pinnar inborrade i pålar, rånglekraka -kraner - kröker.

Krakapenna kunde vara antingen för två eller tre stänger. Stöd gjorde med en stör fästad med hank vid varje stolpe. Gärdsgårdar för annat än hängnader. Vid vägbyggnad över mossar hava tvänne solida gärdsgårdar gärdats paralellt och sedan vräkts omkull och tjänat som underlag för påfyllnaden.

Till fårhus, fårahötter, fåraôjer för sommaren hava väggarna gärdas av fång. Likaså väggar i lador och båsbalka, bäsebalka i fähus.

Staket med pålar, staketestûlpa med två fastspikade slanor, staketebån och med rättuppstående läktstumpar, slår voro här i bruk redan på 1860 talet. Slära kunde vara vässta upptill eller försedda med kruselut. Med snett fastspikade slär var en mycket förekommande stakettyp. En mycket gammal sådan var med upprättstående spjälor, staketepenna av gran.<<<<<

Plank av bräder, baka eller stockar hava används till inhängnad av svingårdar, till svinagårsbalk. Den avbalkning inomhus såsom till kalv eller fårkättar, lador och lobalka. Mycket förekommande och den vanliga metoden var: i två stockar, balkastûpa urholkades till hela längden en djup fåra, ålla. Dessa restes sedan och fästades mot en vägg eller bjälke i taket. Sedan gjordes den avsedda väggen, genom att i de båda ållera inpassa ändarna i virket och fortgå med stock efter stock tills full höjd uppnåtts. Arbetet kallades att klampa, klampa ûpp. Stockarna: klampa. Var det korta: klampgûtta.

Stängsel av okvistade träd kallades rishag eller haj, bûskahaj., brôtabo, jarsgårsskam, hajaskam, skröklebo. Tillkommo i regel genom att hängnaderna i beteshagarna fingo förfalla och de nödvändigaste reperationern gjordes, medelst att böta med grenar och mindre träd, rûsker.<<<<<

Den vårdslöse gärdsgårdsägaren kunde i åra-tal ja för livstid fortsätta med att medelst rûsker och kôrss skräckla upp sitt brôtebo trots speglosor från grannarna. Kring svedjelan uppfördes mastadels gärdsgården lättvindigt, snarfart med fälleröjje och rûskersom bands med börkevier. En snarfarsjarsgål.

Häckar som hägnad: hagtonshäcken, hafftorn har sedan gammalt förekommit. Vid Myråsen och Ekonaabavken i Velinga socken finns längre granhäck, grahäck, omking 100 årig, vilken tjänade som hägnad.

Stengärdsgårdar. Sådana finnas omkring kyrkgårdarna av olika dimentioner. Vanliga benämningar körkebalken, körkemurn:

Såsom rågångshägnad hava stenjarsgåla, stenmura sedan gammalt förekommet. Hjden på dessa brukade vara 2 alnar och samma vid botten, avsmalnade upptill 5 kvarter.

Arbetet: lägga stenmur. Först; "lägga ut bôttenstena å saksa di så grannaste sia kåm å visas". Därpå fylldes med sten, "fölla bôtten"

Sedan följde övriga skift, dra och stenarna kilades, skolades fast med stenflisor, skola. Till sist fodrades småsten att lägga överst att "jamna å murn mä". På 1880 talet levde i Korsberga tvänne gamla stenmursläggare, Kanon och Trumf, vilka lämnat hundratals famnar stengärdsgårdar som minne efter sig. Deras betalning var 50 öre famnen.

Ordet rör har härdtädes icke något sammanhang med stemmur.

Stenrösen sammankörda eller hopplockade, större eller mindre kallades stenrör.

Fämstenarör är kändt som gränsmärke med "järtesten mettå".<<<<<

Andra benämningar äro: cjernasten, linesten, rågångsvisaren, linevisaren, rättvisen.

Rörliga stängsel vid öppningar i hägnader.

LED kopia.jpg (72450 byte) Öppningar: gap, hûl, öppning, skötlagap, leagap, lampehûl, insläppshûl, infarshul, ånagap, bäckagap.<<<<<

Namn på grindar: grinn, le, lûcka. Mindre port: port, lée.

Grindens ändstycken: leabûmma, krokabûmmen och stängebûmmen. Trästycket på mitten: mettpåsten. Pinnarna: leaspjäla. Strävorna: snebån.

Grindstolparna: lestûlpe, leastûlpe, lûkestûlpe.

Hur grinden hängde på stolpen: med gångjern, leagåmgjärn på kroka,

En annan typ var att krokabûmmen gjordes lång och och fästes upptill mot stolpen med en hank och nertill spetsig öpande i en hålig sten.

Grindstängen: med en hank om stolpen och stängebûmmen; med påläggskrok och hasp; med klinka i stolpen och sprennt i grinden;

med spjälaklinka fjädrande i grinden och hake i stolpen ; med rörlig hake ii stolpen och utstående spjäle i grinden. Genom de tre sista anordningarna låste grinden sig själv genom att slänga ijen den.

Grindar till flyttbart stängsel: till denna typ skulle häckar, flöttehäcka, stängehäcka kunna hänföras. De älsta voro spjälahäcka och gjordes av tvänne stänger i vilka hål borrades med 5 tums mellarum. I dessa sattes sedan upprätstående spjäla till gärdsgårdshöjd. Häckarna sattes upp var de kunde behövas såsom till inhängnad av en täppa för får ller kalvar. Bands med störar. En ny typ av dessa tillkom på 1880-talet av sågad läkt. Fyra eller fem läktor med lika mällanrum spikades tillsamman med tvänne uppstående slår, av samma virke en halvaln från ändarne, samt med tvenne snebån på mitten. Dessa voro högst praktiska men har redan kommit ur bruk enär dylik hägnad numera skulle bliva allt för kostbar.<<<<<

HEGN1 kopia.jpg (68668 byte)

Lyftled och vridled: lamp - a -er -era. För denna användes en tjuvväxt gran eller enstör med tjuva så högt att vässingen hunde göras nedom denna. En lampastaver, lampagaffel. Denna begagnades i lampas ena ända. Vid den andra användes en lampfot, en träkloss med tvenne hål, vari störar fastsattes. Häri lades sedan fång vilka hankades likt en gärdsgård. Sedan vreds lampa på lampafoten på lampagavel och lyftes i fotändan. Löftele i häckform vilka fingo lyftas upp och ijen, sat fastsatta md störar och hank, förekommo även.

Skyttlar: sköttla bestod av sköttlakraka - kraner lika stånggärdsgårdens fastän tätare med pinnar samt sköttlastängera.

Öppna och stänga: sköttla ner, sköttla upp. Dessa voro mycket